Jag är så jävla ledsen för att vi inte är ihop längre. När du säger att det inte är för att några känslor förändrats gör det så mycket ondare, för det betyder att det va för det inte funkade och om nånting inte funkar försöker man väl lösa det och om du inte ville försöka lösa det måste det bero på att jag är ett hopplöst fall. 

 

Jag saknar dig och saknar dig och saknar dig och försöker bota och glömma detta på alla sätt jag kommer på i desperationen. Men inga sätt funkar. Jag vet inte hur lång tid som gått och jag vill inte räkna. Räkna dagarna utan dig. 

 

Jag vill inte att allting ska handla om dig, det blir bara ännu värre nu när det inte finns någon väg tillbaka, men mina tankar styr mig dit utan att jag hinner tänka mig bort. 

 

Hur går jag vidare, när kommer det någonsin kännas bra? Mitt hjärta går mer itu för varje dag och lämnar hålrum efter sig. 

 

Och varför skriver jag det här här. En väldigt bra fråga. Bekräftelsebehovet kanske. Att någon utanför som inte är insatt ska skriva att allt kommer bli bra tillslut du ska se att allting ordnar sig. 

 

Idag på gymmet pratade två kvinnor om att man inte kan gå vidare förrän man träffar någon annan. Jaha.