Idag är det söndag och jag är mest trött, fastän jag somnade innan midnatt. Visserligen hostade jag en del så min sömn var väl kanske inte den allra bästa. Och som vanligt blev jag väckt av festprissar utanför som samtalade och skrek på varandra. Men jag brukar somna om lätt efter såna händelser, så det ska jag inte skylla på. Är väl bara lite förkyld och sådär. 

Snart ska jag på bio och se pojktanten med efterföljande regissörssamtal. Det blir spännande och bra och roligt. Sen måste jag nog börja fundera på självarkeologin och installationen jag snart ska göra. Gestaltningsseminariet borde jag också börja förbereda. Vill inte komma oförberedd och nervös, vill ha vettiga saker att säga och va genomtänkt. 

Jag undrar också hur länge jag ska va ledsen egentligen. Känns som världens mest utdragna sjukdom som aldrig ger med sig. Såg en gång en pojke på tv som sa att man måste gråta ut det ledsna så att det glada får plats. Det tror jag är sant men jag orkar inte gråta mer, får bara torra kinder som gör ont och ont i ögonen för dom svullnar så man knappt ser nånting. Men det går åt rätt håll iallafall. Ifall jag ser tillbaka nästan två månader då jag inte trodde jag skulle överleva och nånsin va glad igen. Så illa är det ju inte nu, mycket bättre om man jämför. Så om ännu två månader kanske det kan gå en hel dag utan att hjärtat känns såhär tungt och trasigt.