Igårkväll pysslade jag ihop en liten blomsterkrans och kollade på fem avsnitt gilmore girls. 

Är trött på vinter, trasig hy och trasiga läppar, trasiga män,trasiga kläder, fula skor, dumma lärare, oflyt, otränad kropp. 

 

Ska ordna det bättre för mig med start imorgon. Får dock bra sms som även om de inte kanske betyder nåt särskilt oundvikligt pirrar i magen. Heartbeats in mailbox som nån sjöng. 

 

Avslutar med ett tihi.

 

Detta är så vackert så jag dånar, ryser och fäller en tår. 

JAA för snart flyttar ju den här fina tjejen tillbaka hit och kan va med och poppa! Ser även fram emot långa fikor, prata om poptjejer på instagram, spela spel osvosv. 

 

TIHI är rätta ordet! 

"i'd rather be your friend than to never see you again" sjunger Jens Lekman och jag vet verkligen inte vad jag känner eller tänker. 

 

Eller ens vad jag borde tänka eller känna. Kanske för jag aldrig får tillfälle att känna att du inte finns till för du är närvarande när jag inte vill. 

 

äsch. 

 

ska plugga istället för att *försvinna iväg i popmusiken*

 

Tänker inte mer strunta i att stå upp för mig själv eller de jag bryr mig om eller det jag tror på bara för det blir enklast så för den här personen "har alltid varit så". 

 

Tänker verkligen inte sitta tyst för nån jävla frids skull, bryr mig mer om friden inuti mig och att förändra. 

 

Kompromisser är bra till en viss del, men aldrig att kompromissa bort sig själv. 

 

Det är så himla långsamt och frustrerande att göra research. Visserligen hur viktigt som helst men jag blir så otålig och vill bara sätta igång.

 

Vill så gärna få en bra handledare som kan hjälpa mig ta fram en metod för dokumentationen jag tänkt göra. Och som jag även kan bolla gestaltningsideer med, men det är ett senare skede. Först samla in berättelsen, sen berätta den. 

 

Ibland och oftast är det det vi väljer bort som är det mest intressanta. Men det märks ju aldrig av. 

 

Min instagram är just nu som ett litet förexperiment tills det egentliga experimentet jag kanske kommer genomföra sen nån gång när jag bestämmer mig börjar. 

 

Så extremt mycket det går att läsa in att jag är chockad. Synd jag inte studerar psykologi istället. Eller beteendevetenskap eller liknande.

Nä vet ni vad att jag kände efter lite, och det får fan va asså. 

 

Tittade på ett foto av en person, blev förfärad, beskyllde mig själv, beskyllde mig själv för jag beskyllde mig själv för jag försökte fan hjälpa men fick noll tacksamhet tillbaka, kände avsmak, applåderade mig själv. 

 

obs obs obs alla tjejer se upp med den här föreställningen om att ni har skyldighet att rädda och ta hand om killar. Finns ingen skyldighet, ni kan ge ett nummer till en proffessionell person de kan vända sig till men sen slutar ansvaret, vi har bara ansvar som medmänniskor, gå inte ner er själva och ha inte något jävla dåligt samvete

 

och obs obs obs stöd inte nåt jävla skitbeteende för att vara artig. 

Hittade gamla undangömda känslor längst in som jag tvingades gömma undan för annars var det så uppenbart att det inte kunde vara vi två för de där känslorna betydde att jag inte ville.

 

Ville så ogärna vara den som förstörde så trängde in och bort, kroppen och själen höll på att explodera men jag höll det kvar. Ibland när jag drack en hel flaska vin glömde jag bort att hålla det borta, då sipprade det fram och jag blev tvungen att skrika för att inte implodera. Sen när känslorna runnit bort kändes det otroligt tomt och jag tog tillbaka allt, bönade och bad och både sa och tänkte att om det inte vore för alkoholen skulle det aldrig blivit sagt. Klappade ditt hår och bad om att du skulle finnas kvar för utan dig vet jag inte hur det går, grät tårar i panik tills kinderna blev fulla av eksem.

 

Plötsligt kunde känslorna och tankarna komma tillbaka och jag intalade mig själv att det var hittepå. Min aspergerhjärna luras och vill förstöra, vill vara destruktiv. 

 

Allting blir så tydligt nu när jag kan se det från det här perspektivet. Hur stark jag blivit, hur liten jag var, hur mycket fokus som hamnade på att förtränga istället för att utvecklas. 

 

Jag växer lite varje dag och jag tror jag gillar den personen som kommer fram. Hon står upp för sig själv och kompromissar inte på sin egen bekostnad. Dessutom fokuserar hon på att lära sig nya saker och utvecklas istället för att sova bort dagarna bara för att få vara nära och känna sig älskad. 

 

Övar på att se kärleken runt om kring som sipprar in bara hjärtat öppnas lite på glänt. 

 

Aldrig ge hela hjärtat i rädsla för att det annars ska bli över.