Efter en mäktig middag på munken följt av fint häng på Cafe hörnet har vi kramat Frida hejdå innan hon flyttar mot lund. Himla tur att hon lovat att komma tillbaka hit i höst och att det inte är så dyrt att åka tåg till malmö. Men det har jag ju skrivit om förut. 

 

Så sorgligt att säga hejdå till alla de som varit mina trygga punkter under min norrköpingstid, de jag lärde känna direkt och som jag hållt kvar vid. Men det är ju inget avslut bara för vi inte kommer bo i samma stad nu under ett tag. Bara inte lika bekvämt och självklart längre. 

 

Visst är vi söta på bilden ovan? 3 år sen! hösten 2009 när vi mest festade på gripen och sen gick ut och dansade, det var fint och jag hade den där hatten på mig ungefär alltid. Har den fortfarande kvar men använder den lite mer sparsamt. 

 

Nu ska jag sova så jag orkar studera duktigt imorn. Måste lägga ribban högt för mitt nya ambitiösa liv. Det är en bra grej med att vara singel, ingen som ligger kvar i sängen och sover och lockar en att bara ligga bredvid och sova en stund till. Upp och hoppa måste man om man vill åstadkomma någonting, och det vill jag, banne mig! 

 

Dansa och sådär vill jag ju också såklart, men det får nog bli en annan helg, så många kommande helger jag har framför mig i mitt liv! Som jag längtar efter dom och allt dom har att erbjuda mig. 

Fick lite panik för nån timma sen när en i min klass hörde av sig för att fråga hur jag tolkade fråga 8 i uppgiften när jag inte ens börjat. Men klockan är knappt halv två och jag har hela helgen på mig. Oroar mig egentligen mer inför den muntliga presentationen och den oroar jag mig inte för alls lika mycket nu när jag sett klassen. 

 

Det löser sig. 

 

Idag ska jag få ett skrivbord av Frida och ikväll ska vi ta en hejdåöl. Så himla sorgligt men ändå så ordnar sig det också. 

 

Här har ni en bild på en snygg kille ni kan titta på så länge medan jag pluggar duktigt

Idag kom äntligen den fortsättningen jag väntat på. Upprop med en spännande ny, liten, klass. Ännu ett republikmöte, med lovande utgång har jag också hunnit med. 

 

Jag är livrädd och otroligt peppad inför mina två masterår, nu först ett inledande halvår och sen ett och ett halvt år med projekttid! Temat är spännande och bra än så länge och jag har redan påbörjat några ideer jag vill jobba mer med. 

 

Allt kan bli bra, det tror jag, nu äntligen. 

 

Och kanske står jag inte ut med att va kvar här längre för det blir för trångt, då kanske jag måste flytta och göra en ny plan, men det ordnar sig det också. 

 

Det löser sig som Hampus skulle sagt, det bästa är att jag börjar tro på det. Om inte idag så imorgon. 

 

Godnatt bloggen

 

Lyssnar på Jens Lekmans nya skiva och älskar den redan. Låten I Want A Pair Of Cowboy Boots kan jag skriva under på. Tack Jens för den!

 

Igår hade vi premiärmöte med republik och började strukturera upp hösten, gjorde planer och det var kul och kändes bra. Äntligen är jag peppad på musik igen! 

 

 

Den här veckan är sorglig för det är sista veckan som Frida bor här, sen flyttar hon iväg och blir världens skarpaste genusvetare. Är stolt över att ha så smarta vänner, ambitiösa också. Sen är jag såklart glad över att tågbiljetter till Malmö inte är så fasligt dyrt, och bra att så många vänner samlas på samma ställe, det är praktiskt när en har en liten budget och fint att kunna träffa nästan alla på samma gång. Love my friends 4-ever!!!!!!!!!

Hej Anna, idag skickade en vän en länk till din blogg och sade att du skriver om mig i den. Jag läste två inlägg, Hallå haters var e ni nu och salty lips tell me lies, jag insåg att jag måste vara den psyksjuka i salty.. inlägget. Jag är på riktigt förvånad över att du verkar ha en blogg som går ut på att du skriver och smutskastar andra människor, människor du kanske inte skriver ut direkt vem den personen är men som många av dina läsare kanske förstår vem det är ändå.

Jag kallas den "psyksjuka tjejen", dessa stora ord du använder dig av Anna, förstår du dig på den riktigta innebörden av dem? Sen när är du en läkare som kan sitta och stämpla såna ord på någon? Vilka symtom använder du dig av för att klassa mig som psyksjuk? Det enda som kan skvallra om att jag har haft psykiska problem är ärr på armar och ben. Kallar du underviktiga människor anorektiker eller bulimiker också? Eller diagonserar du bögar med aids? Jag råkar för övrigt veta att du har Aspergers Syndrom, är inte det en mental funktionsnedsättning, är inte du en person man skulle kunna kalla den "psyksjuka tjejen". Angående min mentala hälsa som uppenbart verkar intressera dig av vet du ingenting.

Något annat som förvånar mig är din tuffa attityd på din blogg(dvs. hur ball du låter när du snackar skit om andra människor). I verkligheten är du inte mer kaxig än en nyfödd kattunge.
Varför kan inte du med alla dina åsikter om människor inte säga det direkt till dem istället för att skriva på en blogg? Det du håller på med påminner mig om internetmobbing, en liten osäker människa som kan bakom en dator sitta och trycka ner andra människor för att själv må bättre. Men det måste vara skönt att sitta och skriva saker på ett ställe där ingen av dem kan försvara sig, det måste kännas stort, modigt och givande.

I inlägg Hallå haters... skriver du om någon(åter igen inte med namn men som här lär dina läsare veta vem du menar, och jag tror jag vet vem du menar). Du citerar denna personen med saker hen har sagt till dig, du skriver ut att personen ska söka hjälp, bearbeta sin uppväxt, göra någonting konstruktivt. Du sitter och lämnar ut en person på det sättet. 
Tycker du att det du sysslar med är konstruktivt?

Det du håller på med är inte ok, du bör ta bort de inläggen jag nämner, säkert flera till men jag orkar inte läsa mer, du får mig att känna högstadievibbar och det är jag för gammal för, liksom du. 

Jag antar att du inte kommer svara på detta mail, det verkar ju inte riktigt vara din grej att faktiskt prata med människor du har problem med, utan bara skriva om dem i din blogg.

MVH Sara Svensson AKA den Psyksjuka Tjejen.

En lite roligare grej, i lördags tog en okänd man min kamera och började fota massa bilder på mig, jag blev så blyg att jag försökte gömma mig under luggen, sen försökte jag höra vad han sa men musiken var för hög och vi missförstod varandra och helt plötsligt sa han förlåt och gav tillbaka kameran och jag gick hem för klockan var fem i stängning. På vägen hem ringde jag och väckte Henrik, han sa bra saker, och jag sa patetiska saker och sen sov jag. Nu är det måndag, jag ska ta på mig ett par strumpbyxor och ta en promenad. 

 

 

Spännande att min blogg fick så många nya besökare efter helgen. 

 

JAHA

 

Har funderat en del för ovanlighetens skull. Jag säger som mamma, ingen människa har väl ändå något att göra med eller rätt att ens bry sig om jag ligger med någon annan. 

 

Gör något konstruktivt istället.

Igår var jag ute, vimmelfotade och hann bara dansa ytterst lite. Hela tiden människor som skulle prata allvar med mig. Jag blev dumpad men nu ska alla inklusive du bara prata om hur ledsen du är och utmåla mig som syndabocken. Jaha. 

 

Killen som ligger runt mest av alla jag någonsin träffat ber mig dra åt helvete, sen säger han att han tycker om mig som vän men att vi inte kan va vänner för han har valt sida, jaha, som om jag någonsin velat vara din vän. Men jag tycker att man kan väl hälsa på varandra utan större dramatik. 

 

Så mycket förljuget, din bästa vän som pratar om hur nära ni står varandra, men jag vet att ni knappt haft kontakt nu under två år, han vet ingenting, så vad ska han komma med för råd. Dessutom är han själv i ett trasigt förhållande, men det vill han inte låtsas om. 

 

Och sen det psyksjuka tjejen som helt plötsligt vet allt fastän hon inte känner någon som ska tala ut med mig. Om hur jag var som flickvän, vad jag gör för fel nu, vilka dåliga vänner jag har, vilken dålig vän jag är osv osv. 

 

Vad är det här för jävla skitställe? 

 

Sen fick jag en kram, ja vi kan hälsa på varandra blabla, sen frågar jag om jag får ringa, då får jag svaret "nej, jag måste tänka på mig själv också" hahahah som om du gjort nåt annat. Men det kommer du aldrig förstå, din vän förstod, han sa det själv när han tog mig åt sidan. Men jag fick aldrig prata klart och förklara för dig. 

 

 

Idag träffade jag Hampus en snabbis under hans snabbvisit i staden. Han sa åt mig att ta det lugnt med spriten och det andra och sen skvallrade vi om hemlighetsfulla människor, döda katter osv. 

 

Det var trevligt. 

 

 

Idag har jag flottigt hår och mycket pengar på kontot, har jag tur kommer resten av lönen in snart också. Då har jag några tusen över att spara till bättre tider, ett litet lager jag kan ta ifrån när jag behöver rymma från den här stan som helt plötsligt nästan bara handlar om ångest. 

 

Man är väl sjuk, sikk fukk. 

 

Så arg så bitter. 

 

 

 

 

Så ett öppet meddelande till Hampus: Jag har typ huuuur mycket pengar som helst, hur ligger du till? Ska vi inte göra nåt skoj? Kanske bestämma ihop med alla andra att vi ska träffas en helg i malmö eller gbgrain och bygga den största myshörnan nånsin och kanske dricka livet av livets goda. Jag tycker det låter som en jättebra ide. Men kanske borde vi vänta typ ett tag, skånegänget kommer nog va bakis ett tag nu. Men jag saknar dig och alla andra och har det trist. 

 

Den här föreställningen jag går omrking med om att den som gjort mig ledsen är den enda som kan göra mig glad. 

 

Men nu kan jag inte längre varken smsa eller ringa, för jag är spärrad. 

 

 

Jag vet att jag är brutalt ärlig, lite för ärlig. Men jag orkar inte knussla och göra mig till. Vill jag skriva för att folk ska tycka synd om mig är det lika bra att jag gör det ordentligt. typ. 

 

Jag är så jävla ledsen för att vi inte är ihop längre. När du säger att det inte är för att några känslor förändrats gör det så mycket ondare, för det betyder att det va för det inte funkade och om nånting inte funkar försöker man väl lösa det och om du inte ville försöka lösa det måste det bero på att jag är ett hopplöst fall. 

 

Jag saknar dig och saknar dig och saknar dig och försöker bota och glömma detta på alla sätt jag kommer på i desperationen. Men inga sätt funkar. Jag vet inte hur lång tid som gått och jag vill inte räkna. Räkna dagarna utan dig. 

 

Jag vill inte att allting ska handla om dig, det blir bara ännu värre nu när det inte finns någon väg tillbaka, men mina tankar styr mig dit utan att jag hinner tänka mig bort. 

 

Hur går jag vidare, när kommer det någonsin kännas bra? Mitt hjärta går mer itu för varje dag och lämnar hålrum efter sig. 

 

Och varför skriver jag det här här. En väldigt bra fråga. Bekräftelsebehovet kanske. Att någon utanför som inte är insatt ska skriva att allt kommer bli bra tillslut du ska se att allting ordnar sig. 

 

Idag på gymmet pratade två kvinnor om att man inte kan gå vidare förrän man träffar någon annan. Jaha. 

JAHA OCH VAD SKA JAG GÖRA AV DEN HÄR DAGEN HADE NÅGON TÄNKT?!

 

Tycka synd om och tycka synd om och imorgon flyttar Henrik och jag måste klara mig själv. Tankar som slår mig är exempelvis att jag knappt aldrig gått ensam genom lius korridorer, aldrig behövt lära känna någon. Nu måste jag va glad och intressant eller bli forever alone. 

 

På lördag ska jag va vimmelfotograf igen, känner mig för blyg och känns som alla bara kommer undra vad som hände mellan oss två, vi gick ju alltid dit tillsammans. Där ville du ibland hångla offentligt fastän du hatade par som gjorde det, ibland kan man få göra undantag, men morgonen efter brukade du bli alldeles generad när jag påminde dig om hur hångelsugen du var. 

 

Helt plötsligt känns norrköping för litet, för trångt. Jag har redan träffat alla människor, dansat alla danser, gjort bort mig och ångrat mig. Vill inte va den som blir kvar. Måste rycka upp mig måste skaffa rutiner måste sluta vänta på att saker ska hända av sig själv. 

 

Jag har hört att man drömmer konstigt om man äter apelsin, kanske kan vi drömma om Paris.

Livet är omtumlande och jag önskar att den här jävla sommaren bara ville ta slut snart. Försöker engagera mig i saker för att hålla mig sysselsatt hela hösten, hoppas det är ett vinnande koncept. 

 

Ibland gör man rätt ibland gör man fel osv. 

 

Igår badade jag i havet och skyndade mig till ett tåg. Tog farväl av Elin. Drömmer om en annan vardag i en annan stad, att jag ska sluta vara så jävla missnöjd och bara nöja mig, kanske höra av mig till bekanta för att lära känna dom bättre. Norrköping är inte helt tomt på vettiga och intressanta personer som jag skulle vilja träffa mer men jag är både för feg och för bekväm. Vill bara umgås med dom jag känner bäst, och som känner mig. 

På fredag åker jag till den här pinglan och spenderar helgen, lite äventyr och så. HIHI

 

Vaknade med ett sånt fantastiskt humör idag, födelsedagsfikan gick bra igår och det är inte längre lika plågsamt att ses. Känner mig inte alls lika bitter, bara lite irriterad och obekväm. 

 

Nu ska jag klä på mig och dansa iväg till myrorna, kanske tar jag en dusch innan. woopidoo livet, fortsätt vara snäll mot mig, åtminstone veckan ut. 

 

Idag vill jag bara lyssna på popmusik och läsa, kanske dricka en kopp kaffe till och ta en promenad. 

Vid halv fem kommer P hit för att hämta saker han glömde i flyttlasset. Han undrade om jag skulle vara hemma då, jag skrev att det kommer jag, då svarade han hurra!

 

"Hurra!" som om det kommer bli en fest, "hurra!" som om vi skulle ha kul och det var något bra som skulle hända. Antagligen menade han ingenting alls med det där hurraet men det ligger kvar på min näthinna. Ett fyrfaldigt leve Hurra Hurra Hurra Hurra, fast egentligen ska man bara hurra tre gånger det vet man ju vilka blickar man kan få från de som vet bättre när man sjungit ja må han leva och man hurrar den fjärde gången. 

 

 

 

precis innan det blev vi spelade jag in konstiga klipp i photobooth och laddade upp på youtube, lite ironiskt tycker jag nu. 

Vill skriva låtar och önskar att mitt lilla leksakspiano inte lät så gällt. Vill vara en god granne och inte störa mera.

Jag har varit i hultsfred men nu är jag hemma igen. Hann med att ligga i fosterställning och gråta i mammas och pappas säng , springa runt elljusspåret, koka spenatsoppa och besöka vimmerby för att få en födelsedagspresent. 

Det kändes jobbigt att lämna idag, men skönt att komma hem.

 

Jag undrar om du saknar mig ibland, ifall du kanske känner dig ensam där du ligger i din loftsäng med den tunna madrassen, oj vad tunn den madrassen är vill jag minnas. Men det var mysigt att trängas i den sängen minns jag också. Men jobbigt att gå på toaletten när jag var där för då fick man först gå ut ur din friggebod och sen in i huset och dina föräldrar vaknade lätt och jag måste kissa så ofta. 

 

Imorgon ska jag träffa Hampus, ta en promenad, kanske träffa rikard och therese, kanske laga lite mat, kanske kolla på en film, kanske inte bli full bara för det är helg. Allting går att genomlida och sen blir det bra.