Helt plötsligt ser alla hipstrar likadana ut och sen visar det sig att dom känner varandra sen alltid. Och helt plötsligt finner jag mig själv i ett kök på en efterfest delandes på en morot, dricker vatten ur samma glas och allt jag längtar efter är en kram. Minns inte vad jag sagt ens efter det är sagt, går utan att säga hejdå till den som frågade om hen fick komma dit som smsar och frågar vart jag tog vägen. jaha. Tittar på solen över strömmen, stor och fin säger du, jag motstår en impuls att instagramma. "Har du instagram frågar nån, är det bra?" Ber nån definiera bra och känner att jag slösar med mitt liv och min tid. Man kan inte äga någon upprepar jag ständigt, till och från jobbet, till och från hemmet, till och från toaletten, till och från. Man kan göra överrenskommelser men sen är det stopp. Ingen får någonsin äganderätt på mig och jag ska aldrig mer få för mig att äga någon annan. Så får det bli. 

 

 

Har ritat slut mitt ritblock, vill ha ett nytt, eller, vill gärna ha pengar att köpa ett nytt. Skriver och skriver utan att dela, funderar på fotografier men fotar sällan. 

 

allt går långsamt framåt men hjärtat känns tryggt. 

 

 

komplimanger jag fick igår:

håret

klänningen

passar säkert bra i kavaj

har intressanta saker att säga

ser fit ut

ser särskilt mycket hälsosammare ut än för ett år sen. 

 

 

Mitt jobb är så himla himla tråkigt och inte alls stimulerande, men idag är det fredag och hurra för det!

 

ibland intalar jag mig själv och andra som jag pratar med att det jag absolut mest vill är att ta det långsamt och inte skynda på nåt men det där är nog bara trams och ljug. för plötsligt får jag ett sms och drömmer fint och sen vill jag bara skriva att var med mig nunununununu strunta i ditt fåniga jobb. men det kan jag ju inte.

 

sysselsätter mig med att vika origami så länge, ökar svårighetsgraden så måste jag koncentrera mig lite till. mitt jobb är menlöst men snart kommer en höst och jag är fullt övertygad om att allt blir mycket enklare då. 

 

Skulle skriva pressutskick och va effektiv på lunchen men någon satte sig i vägen och krävde att få va center of attention. Till slut somnade hon och jag kunde med en arm skriva och skicka iväg det. 

 

Fortfarande 53 minuter kvar av lunchen. Delade pass kan dra åt helvete. 

 

Ritar med tusch, akvarell och lite annat jag hittar, suddar ut blyertsstrecken och bläddrar i en gammal BON och undrar när och varför jag köpte den. 

 

Pretentiösa söndagar när dom är som bäst. Kaffe, bulle och rit på cafe har jag och Maria hunnit med också, främst firade vi att jag varit min egen i ett år. I framtiden ska jag aldrig ge bort hela mig själv till någon annan av rädsla för att inte vilja ha ansvaret för mig själv. Det en ger bort är det inte säkert att en får tillbaka. 

 

Vet inte vad jag tycker om tvåsamhet riktigt, men orkar inte skaffa en åsikt kring det just idag. 

 

måste bli bättre på att hantera ångest, ännu lite bättre alltså. men skillnaden för bara ett år sen är enorm. berömmer mina framsteg och klappar mig på axeln för alla misstag jag begår hela tiden. inte skyldig nån nåt. 

Önskar mig en spotifylista. 

 

Min gamla tant mår inte bra, men har fått antibiotika och förhoppningsvis är hon på bättringsvägen, blir så orolig bara, ont i hjärtat. 

 

 

 

 

 

 

äh bara skojade

 

 

 

idag har jag försökt skriva men nån var ivägen 

 

är för glad och tillfreds för tillfället för att kunna skriva nåt intressant tror jag. tålmodig för första gången i mitt liv även om det är typ det jobbigaste någonsin så är jag tillfreds på nåt vis. kanske för det känns som belöningen kommer till hösten. vill bara va med dig hela tiden att aldrig morgonen i sängen ska ta slut fast det gör den ju och då kan jag tänka att det kommer fler för det kommer det göra. sen drömmer jag att jag håller dig i handen och det räcker liksom så.