Ibland är jag så jävla dum i huvudet så jag känner avsky inför mig själv. Som nu. Har skjutit på uppgiften till morgondagens seminarium tills nu, har krypit ner i sängen och borstat tänderna och är så trött att jag knappt orkar hålla ögonen öppna. Ändå måste jag nu läsa en text som heter "using narratives in social work interaction". Egentligen säkert jätteintressant men jag vill inte. Förstår inte riktigt hur det är relevant till min utbildning men det kanske visar sig. 

Hur som helst måste jag läsa texten och svara på ett par frågor och hitta egna exempel att presentera imorgon.  Observera att jag fick uppgiften i tisdags klockan 12. Nu är det torsdag klockan 22.37. Jag kan inte skylla ifrån mig på någon annan och jag gör jämt såhär. 

 

Antagligen kommer jag ställa klockan tidigt imorgon och hata mig själv då för jag fortfarande inte gjort uppgiften och får stressa mig igenom den. 

 

Ambitiös student osv. 

Jag har väl antagligen någon empatistörning men jag kan inte förstå hur en person som gjorde slut kan ta det så hårt. Inte heller hur personen kan övertolka in saker, som att den andra "går vidare". Vad innebär det att gå vidare? Är inte allting förutom att gräva ner sig att gå vidare. Att ligga kvar i fosterställning och tycka synd om och smsa patetiska sms har ett slut, ett bäst före datum. Sen reser man sig upp och börjar gå, åt många olika håll och i cirklar och det fysiska kan betyda allt och ingenting. Men att skratta med sina vänner är otroligt viktigt. Annars skrumpnar själen och hjärtat. Att acceptera och fortsätta gå, inse att det inte finns någon väg tillbaka och nu har livet annat att erbjuda, men man får leta upp det själv. Men kanske viktigast av allt att ta vara på de och det som finns kvar. Omprioritera. Spara ihop pengar till tågbiljetter och dansa på okända klubbar med okända människor. 

 

Mitt schema är väldigt slappt, den här veckan innehåller den bara en föreläsning och ett seminarie. Dagens föreläsning gäspade jag mig igenom vilket var väldigt pinsamt. Eftersom vi är så få i vår klass hålls föreläsningarna i små grupprum där föreläsaren tydligt ser ifall man hänger med eller inte, alltså väldigt förbjudet att sväva iväg i sina tankar, det gjorde jag ändå. 

 

På lördag ska Luntgatan Girls spela skivor på karateklubben, rippar därför en hel del musik för att utöka samlingen. Just nu Alcazar, kommer bli en bra kväll. 

Planerar halloweenoutfit och hittar gammal spexig bild jag tagit på mig själv och kladdat på på dattan! När jag hade rosa hårtoppar och spelade rosa ukulele hehe (RIP ukulelen som gick sönder när en satte sig på dig). 

 

Är på så himla bra humör idag, gör brännlistor och planerar. Ska träffa fina människor och nästa vecka kommer Henrik hit och vi ska hänga i gröna soffan för det har jag bestämt. Kanske festa, fika å äta middag också. 

 

HI HI HI 

 

"I helgen Anna! Då jävlar! Då blir det fest, fika å middag! Allt skoj!"

 

Tänka sig, nu har jag en del att se fram emot!! hihi. 

En dag som idag saknar jag exempelvis dom här sötnosarna. 

Att säga klumpiga meningar men inte bara kunna säga det var klumpigt förlåt. Att inleda alla meningar med att. Orkar inte längre fundera över den här dagen för ingenting blir gjort och tvätten hinner bara nästan bli torr innan tvättiden är slut. 

 

Lyssnar igenom en persons spotifyplaylists. Bra sätt att stalka på. Älskar spotify social. 

 

Nu går jag och äter en hipstermacka. 

 

Att vakna kall och frusen och tänka att jag saknar dig men det är nog inte ens sant. Jag saknar illusionen och förväntningarna på livet jag hade då. Hur jag trodde att lösningen skulle komma av sig själv, och nu saknar jag illusionen för det som blev var ett misslyckande. Slöseri. Hade jag funnit en lösning på problemet hade jag lyckats. Men jag fattar ju själv att det inte finns lösningar för allt. Så många saker som inte är menade å va och så är det med det. Att ge upp kan vara så himla modigt.

 

 

Från det ena till det andra, idag har jag tillsammans med tre andra försökt formulera ett utopiskt samhälle. Omöjlig uppgift på två timmar, diskuterade årets fredspristagare istället. 

 

I födelsedagspresent till mig själv köpte jag biljetter till den av Jonas Gardell skrivna monologen Så går en dag på stockholms stadsteater. Igår var det äntligen dags att bege sig till huvudstaden efter två månaders väntan. 

 

Eftersom Gardell är en av mina stora favoriter hade jag höga förväntningar, men jag blev inte besviken. Monologen berörde och Ann-Sofie Stare gjorde den mycket bra! Mycket imponerande när hon växlade mellan karaktären och att vara sig själv läsandes best of Jonas Gardells tweets. 

 

Men det var typ det jag hade att säga om det. 

 

Ikväll skiter jag i allt som Alina Devecerski sjunger och så jag också idag. Är glad och tillfreds och inte på humör för något annat. 

Kaoset i min hjärna just nu. Åh. 

 

Ska skriva ett treatment tills imorgon bitti och sen diskutera igenom med alla i min klass och även med lärare. Jag ska sätta ord på projektet, det som hittills bara varit lösa trådar i mitt huvud för jag inte vill bestämma mig för någonting ska ner på papper och då känns det så definitivt. Betänketiden rinner ut och jag får lita till att jag har en idé att tro på och att jag och projektet ska älska och hata varandra i ett och ett halvt år framöver. 

 

Jag har fått bra respons när jag försökt förklara mina tankegångar idag. Nu återstår bara att se om jag lyckas förmedla mina tankar i text. Allt löser sig. Läskigt att fatta beslut bara. 

 

Och justja! idag har jag både fått en godkänd c-uppsats och får va kvar på mastern, hurrahurrahurra osv. 

Inatt hade jag svårt att somna. Försökte tvinga fram ett projekt i mitt huvud, somnade nästan och började tänka på Hannibal............. Då fick jag börja om i tankebanorna igen. 

 

Blev väckt för en timme sen av ett telefonsamtal från modellfabriken. Nej tack det låter inte som nåt för mig sa jag och la på och var sur för dom berövade mig en halvtimmes viktig sömn. 

 

Gårdagens middag med klassen var mycket trevlig, jag berättade sjukaste sakerna om mig själv som vanligt. Allt för att lätta upp stämningen. Å andra sidan så skäms jag för väldigt få saker nu för tiden. 

 

Tills imorn ska jag kunna formulera mitt projekt i två slagkraftiga meningar. Nu måste jag definiera och få ihop alla lösa trådar i huvudet mitt och bestämma mig för vad jag vill åstadkomma. 

 

Vill mest bara göra nåt riktigt bra så folk säger jag är duktig sen och kanske anställer mig i någon form. Tänker bara på resultatet. Och på att jag vill va BÄST. Bli bäst iallafall. Men det är väl till viss del det jag vill att mitt projekt ska handla om så det passar ju in. Kan jag jobba med mig själv under tiden också. Som en form av terapi och självhjälp. 

 

BEKRÄFTELSE mina damer och herrar. Det tänkte jag nog ägna ett och ett halvt år åt. Men riktigt hur vet jag inte än. Hoppas det kommer till mig under natten. 

Är hemma på lunch. Min grupparbeteskompis har övergett mig i eftermiddag så jag bjöd in mig själv till en annan grupp. En kommande bokning krockar med en annan grej kanske och vi måste tänka snabbt. Orkar inte. Vill bara dansa. Lunchsittdansar till den här just nu. Mycket bra

Sov sött lilla fågeln. 

 

Idag har jag diskuterat "vad är välfärd" med en folkpartist och vi hittade något att vara överrens om. jag har även formulerat en fortsättning på påståendet "I den högsta versionen av mig själv ägnar jag mitt liv åt att:"

 

Ändå har det varit en givande dag. Snart kanske jag har min ide klar och formulerad. 

 

Har även hunnit med att laga mat tillsammans med två systrar och kolla på Torka aldrig tårar utan handskar. 

 

Nu sömn. Snart hoppas jag skriva nåt med mer substans och tanke bakom.

Mina nya skooor!

 

De är lite klumpiga men efter två kvällar har jag lärt mig dansa i dom, lärt mig hur mycket extra man måste lyfta benen för tyngden osv. Hehe nävars. 

 

Men i lördags när Erika drog på Buffalo stance och vi bildade en jättestor dansring var det väldigt kul för ett gäng stod och pekade på mina skor där mitt i dansen och jag kände mig som buffalodrottningen för en stund. Fick även mycket komplimanger för dom och det är ju alltid kul. Tuffa skor är grejen. 

 

För en vecka sen skojade jag om att jag skulle bli konstnär till slut, bara jag tog tag i min utbildning osv. Insåg nu att skojet nog inte framgick och att han jag skojade till nog nu tror jag har konstnärliga visioner. Tokigt det kan bli. Kanske får förklara mig ur det någon gång fast då blir det nog bara ännu konstigare. Får helt enkelt sadla om och bli konstnär. Eller som till en annan person som jag i lördags natt sa att jag ska bli curator....... och sen en stund senare "aae fast nä jag valde bara fel ord jag ska inte alls det bli curator för jag gillar inte konst nåt vidare blablabla jag vill blablabla" Då föreslog han att jag skulle göra barnböcker. Det tyckte jag lät som ett bra förslag. Ska jag göra någon gång. 

Ibland finner jag mig själv lite väl intresserad av andras socialt konstruerade liv, det på facebook och instagram exempelvis. Konstruerade verkligheter där det i vissa fall tydligare än i andras, går att se vad som är konstruerat och vad som är "verkligt". 

 

Men ingenting är hundra procent verkligt på facebook. Bara utvalda delar visas upp och du kan själv till stor del styra vad du vill att andra ska se och inte se och på så sätt nästintill skapa ett fiktivit och alternativt jag. Varför vill jag fortsätta reproducera detta jag, fylla på med bilder jag tycker passar in lite då och då och gilla de rätta sidorna, skriva de rätta sakerna. Som att måla en tavla fast med sin egen stereotyp. 

 

Fascinerande. 

 

 

BEKRÄFTELSE mina damer och herrar, det är det, iallafall vi nittiotalister lever av, viktigare än det mesta. 

 

Men det är ju bara min teori. 

Jag har halsfluss och är sjukt ynklig, har ont överallt och svettas ut febern lite då och då. Fräscht. 

 

Ska fottsätta kolla på wife swap och sova i soffan nu. Återkommer en annan gång

Något av det tråkigaste med att inte va ihop längre är att det är så svårt att fortsätta va vänner eller ens hålla kontakten på ett vettigt sätt, eller att ens fortsätta finnas i varandras liv utan att vara en ångestfylld grej. 

Måndagar brukar ju innebära ångest för det mesta. Idag känns allting ganska så trögt. Vet att nu börjar det verkligen bli dags för att jag kommer på en ide till mitt masterprojekt så jag hinner arbeta och tänka igenom det ordentligt innan det är dags att sjösätta skutan så att säga. 

 

"Processen är det viktigaste blablabla" säger mina lärare, men nä, det viktigaste är att jag gör nåt bra som jag är nöjd med och som jag sen kan visa upp så jag får jobb. ju. Men processen är väl en del av det också antar jag. 

 

Ska tvinga mig ett varv runt strömmen nu och *samla tankarna* sen diska. Sen har jag kanske ett embryo till en ide. Vem vet, plötsligt händer det osv. 

 

ps. stackars mig.