livets teater

Ni vet, det är som jag fastnat i föreställningen att allt inom en överskådlig framtid och tills dess är det bra om jag hinner göra så mycket. Som om jag väntar på både väggen och tills stressen inte bara är små symptom i kliande armar och stickande fingrar, utan tills jag återigen ligger på golvet och hyperventilerar. 
 
Vill bara få falla så jag kan resa mig nån jävla gång. Men jag vet inte från vad och jag vet inte varför. 
 
Har vänt mig bort från alla er som ändå inte ville mig väl, mig själv måste jag lära mig leva med. 
 
 
 
börjar med att invänta eftermiddagssolen, sen springa, sen packa väskan, och sen iväg in i något annat för en stund. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0