I söndags begav jag mig till cnema för att se filmen pojktanten. Jag har tänkt mycket på pojktanten sen dess, och mitt intryck av filmen förstärktes, såklart, av att regissören Ester Martin Bergsmark samt medverkande Eli Leven var på plats och att det fanns möjlighet för diskussion och reflektion efteråt. 

 

Flera har frågat mig efteråt vad jag tycker om filmen, men jag har svårt att se den som en film, går inte att jämföra med de flesta andra filmer jag sett. Pojktanten vill jag förstå som en historia om att få va det tredje könet och att slippa välja. Att skapa sin egen verklighet och sin egen sanning. Så ser jag på historien. Det finns även något vackert försonande i filmen, och hemska trasigheter också dessvärre. 

 

 Efter filmen känner jag mig mer hoppfull inför en värld där allting inte bara är kvinna och man och där de som inte passar in hamnar utanför. 

 

Under "regissörssamtalet" berättade regissören att hans ambition med filmen var att den skulle förmedla och vara en känsla mer än nåt annat. Det tycker jag definitivt filmen lyckas med. Jag går inte ifrån biosalongen med en berättelse till i hjärnbalken, utan med flera olika känslor som etsar sig kvar i kroppen. Och känslor är svåra att berätta om, som poesi. Så därför slutar jag försöka här, men rekommenderar alla att se detta vackra poetiska stycke till film.