Hittade gamla undangömda känslor längst in som jag tvingades gömma undan för annars var det så uppenbart att det inte kunde vara vi två för de där känslorna betydde att jag inte ville.

 

Ville så ogärna vara den som förstörde så trängde in och bort, kroppen och själen höll på att explodera men jag höll det kvar. Ibland när jag drack en hel flaska vin glömde jag bort att hålla det borta, då sipprade det fram och jag blev tvungen att skrika för att inte implodera. Sen när känslorna runnit bort kändes det otroligt tomt och jag tog tillbaka allt, bönade och bad och både sa och tänkte att om det inte vore för alkoholen skulle det aldrig blivit sagt. Klappade ditt hår och bad om att du skulle finnas kvar för utan dig vet jag inte hur det går, grät tårar i panik tills kinderna blev fulla av eksem.

 

Plötsligt kunde känslorna och tankarna komma tillbaka och jag intalade mig själv att det var hittepå. Min aspergerhjärna luras och vill förstöra, vill vara destruktiv. 

 

Allting blir så tydligt nu när jag kan se det från det här perspektivet. Hur stark jag blivit, hur liten jag var, hur mycket fokus som hamnade på att förtränga istället för att utvecklas. 

 

Jag växer lite varje dag och jag tror jag gillar den personen som kommer fram. Hon står upp för sig själv och kompromissar inte på sin egen bekostnad. Dessutom fokuserar hon på att lära sig nya saker och utvecklas istället för att sova bort dagarna bara för att få vara nära och känna sig älskad. 

 

Övar på att se kärleken runt om kring som sipprar in bara hjärtat öppnas lite på glänt. 

 

Aldrig ge hela hjärtat i rädsla för att det annars ska bli över.