Till slut vågade jag vända mig om och se in i dina ögon. Jag vet inte hur det funkar med synfel och sånt, vet inte ifall jag är suddig i dina ögon när du inte har dina glasögon på, men jag minns att jag önskade att allting skulle vara mindre skarpt för dig än vad det var för mig. Din utandning luktade inte hemsk gårdag som min och bara efter ett kort tag vek jag bort blicken, vände huvudet neråt. Började sakta räkna dina födelsemärken. Hann räkna till elva innan jag började skratta och insåg att jag gått på hela niotillfem-romantiken om att räkna prickar på någons kropp. Men sen fortsatte jag räkna ändå, mest för att hålla mig sysselsatt och för att jag ändå inte kunde komma på nåt bra att säga. 

 

11 hann jag räkna till, i höjd med dina nyckelben. Ska inte romantisera ditt skelett men vilka vackra nyckelben du har. Helt otroligt vackra.